Jag är ju inte riktigt klok

Ja, jag tänkte skriva på svenska den här gången, hoppas det inte stör någon. Mitt modersmål är ju altså egentligen svenska, pappas-och skolspråk är finska. Och om man har gått skolan på finska så blir det språket klart starkare så här skriftligt. Men förra veckan måste jag skriva en stipendieansökan på svenska, och det tydligen liksom hällde lite olja i det svenskspråkiga maskineriet i hjärnan:)

Nåja, men back to business: jag är inte klok. Saker och ting är helt bra, och så söker jag bara ändå nya saker som kan gå galet. Jag har nog varit sådan ganska länge. Det är som om jag skulle vänta på att himlen rasar ner i nacken på mig, när egentligen har det gjort det redan i mitt liv en gång och det klarade jag mig igenom, på något vis i alla fall;) Med att himlen rasade ner redan en gång menar jag pappas död, insjuknande av min brorsa och sedan sist och slut det att jag fick panikångest.

Förra veckan fick jag veta, att jag får ett av de stipendierna som jag hade sökt! Visserligen är den den minsta av dom som jag har sökt men hej ändå!:) 3000 euro, det tänker jag kitkuttaa åtminstone 3 månader med nästa vår:) Och jag hoppas ännu att jag får något av de andra stipendierna också, det får jag veta först senare. Nåja, saker och ting såg altså ut att bli bättre och ett par dagar kändes det ganska bra och lugnt. Men sedan började jag söka nya problem tydligen, och sådana hittar man ju alltid om man vill. Jag har undervisat ganska mycket den sista månaden och då har ju mitt eget arbete stått ganska så stilla. Och nu då förra veckan förstod jag att min tidtabellsplan för mina egna projekt och doktorsavhandlingen skiter i sig lite... Det vill säga, fast jag arbetar alla dagar, så kommer jag till exempel inte att hinna slutföra den artikel som jag skriver på just nu före slutet av oktober, som jag hade planerat. Och det känns illa. Är besviken på mig själv och samtidigt rädd för att alla andra planer skiter i sig också, att jag inte slipper bort från den labben jag jobbar i nu på våren som planerat. Det är inte så viktigt när jag disputerar, men jag tål inte att tänka på att jag hamnar och vara längre i den här labben än jag hade planerat. Nu när jag skrev det där här så låter de som en ganska liten sak. Och jag vet att det är en liten sak, men ändå kan jag inte låta bli att stressa, idioten jag. Jag bara tycker att den här doktorsavhandlingdprojektet tar för länge. Fast det finns ju orsaker till det också; 4 år på terapi samtidigt, dålig handledning, dålig tur, osv. Elämä on, eller något. Jag försöker komma ihåg att det är nog om jag klarar av att sköta om mig själv och håller mig vid livet och hålls dessutom frisk. Och jobb är jobb, något måste man ju försörja sig med, i bland i alla fall:)

Hoppas ni hängde med så här på svenska också. Oroa er inte, jag kommer nog säkert att skriva på finska för det mesta i fortsättning också.


Och till slut: jag har ingen aning om vem jag ska rösta på på söndag....